Emmaus

Det står ett hus vid Norrtäljevikens norra strand. Rödmålat och med sina vita knutar och fönsterposter, sin dalablå dörr och sitt brutna tegeltak hälsar det lika glatt ditt öga, antingen du närmar dig det en av de ljusa dagar då maj just tar sin nyckel och öppnar vårens skrin eller du ser det vid jultid en av de allra muntraste, vänligaste färgklick mitt i vinterns vita värld. Emmaus står det målat över porten.

Detta är den så kallade storstugan. Men Emmaus är icke blott ett hus, ett enda. Det är åker och äng, trädgård, ladugård, hönshus, det är lillstugan och vävstugan under parkens gamla knotiga ekar och med mattor av styvmorsvioler, gullvivor och sina snår av nyponblom på försommaren.

Ja, så börjar texten i den historiska folder jag fick av socialkontoret den 12 oktober 2004. Jag kommer aldrig att glömma den dagen då jag tillsammans med socialkontoret åkte upp till numera Telgegården och fick nycklarna och ett lycka till med nya verksamheten. Att få förtroendet att bygga upp en verksamhet i den här miljön och där det varit behandling i olika former sedan 1905 kändes stort och jag minns känslan av ödmjukhet och som känns än i dag.

Jag tänker på Maria Winqvist som den där höstdagen 1905 kom åkande med häst och vagn och de första inventarierna. Hon kom att skapa något nytt av det här stället. Hon brydde sig inte om vad folk sa. Hon hade en inre röst som hon lyssnade till. Det fanns ingenting av tvekan och osäkerhet hos henne. Hon var så full av planer och förslag och ödmjukheten och kärleken fanns där hela tiden.

Maria ville att det skulle vara ett hem och ingen anstalt. Hon tog emot flickor och här skulle de få bo och lära sig att älska det enkla och rena och att trivas med att arbeta.

I november 1914 dog Maria och hon testamenterade Emmaus till KFUK:s centralförening i Stockholm. Hösten 1922 kom en förfrågan från Stockholms stads fattigvårdsnämnd om den skulle kunna få använda Emmaus som arbetshem för unga kvinnor och 27 april 1923 erkände Kungl. Maj:t Emmaus som arbetshem för kvinnor, det första i Sverige.

Jag minns hösten 2004 som den mest inspirerande tid i mitt yrkesverksamma liv. Renovering av huset, anställa personal, hur ska verksamheten se ut och så vidare. Sedan invigningen i december när alla människor från socialtjänst, nämnd och tidningen kom, julrosor och adventsljusstakar, brasan som brann i spisen och så vidare.

Sedan var det dags. 17 december kom våra första klienter. Målgruppen då var familjer, barn och ungdomar. Efter tre dagar var huset fullt. Jag kommer ihåg när jag frågade klienterna om de ville åka hem till jul och där alla svarade samma sak, jag vill vara hemma och då var det på Telgegården!

Jag tänker på de här åren, alla fantastiska möten med klienter, den fina personalen på socialkontoret och mina kärleksfulla medarbetare. Jag tänker på alla brev och telefonsamtal jag fått från klienter som lämnat oss och de ungdomar jag mött på stan som kommit fram och kramat mig och tackat för tiden på Telgegården.

Sedan omorganisationen i april 2007. Nu skulle vi jobba med unga vuxna och vuxna med beroendeproblematik. Det har varit en spännande tid med mycket arbete, personal som har lämnat oss och nya medarbetare med spetskompetens, massor av glädjefyllt arbete och första september ”satte sig den nya verksamheten” med ett behandlingsinnehåll som varit målet.

Nu ska vi lägga ner verksamheten, klienterna ska omplaceras och personalen blir övertalig. Det är sorg i huset.

Jag tänker på vad en av våra klienter sa ”Jag kommer inte att få tillbringa julen här, jag har aldrig firat jul och det här känns som hemma”. Den här klienten kom till oss i början av augusti och gör i dag sin första behandling på 30 år. Han har varit drogfri sedan dess och känner en stor oro över sin framtid.

Agnetha Merkell, föreståndare Telgegården